9 h 11 min (Bettan)
Blev tiden som jag spurtade i mål på. Min målsättning med loppet i söndags var att komma i mål och försöka ha så roligt som möjligt på vägen. Jag lyckades med båda och hade till och med lite krafter kvar i slutet så att jag kunde spurta ifrån en kille som jag tog rygg på de sista två kilometrarna. Dagen efter hade jag ont i triceps, framsida lår, vader, och skinkorna annars mådde jag bra. Lite träningsvärk i tisdags och ingen igår.
Milen till Smågarna tog 1,5 timmar. I första långa uppförsbacken insåg jag lyckligt att jag hade bra fäste och kunde ivrigt följa den ringlande kön. Efter krönet byttes mitt lyckliga sinne mot en djupaste deprission när ALLA svischade förbi i nedförsbacken. Inge Glid från Norge hade varit framme under natten och fixat mina skidor! Vid varje staktag jag tog kände jag hur skidorna stoppade, när jag insåg att jag skulle vara så i hela nio mil blev jag helt förtvivlad. Väl framme i Smågarna tänkte jag att jag har inget att förlora och gick fram till en vallakille och frågade om han inte kunde fixa mitt glid. Han kunde bara fixa fästet på skidorna sa han men skulle göra sitt bästa. När han vände på ena skidan och skulle lägga på någon mirakelglidvalla kände han lite på skidan. Därefter tog han fram sickeln (makapären man har när man skrapar bort saker från skidan) och skrapade bort en 1 dm lång fästtejp som satt på glidzonen. Sedan var problemet med dåligt glid löst! :)
Efter det blev det högsta fart till Mångsbodarna. Solen tittade fram och livet lekte. Jag var dock lite orolig för repet och räknade klisterlappar på skidorna runt omkring (många klisterlappar=många vasalopp) för att avgöra om jag låg ok till. Jag slog följe med en kille ett tag som åkt Vasaloppet fem gånger tidigare. Han var lugn som en filbunke och sa att jag inte behövde oroa mig för snöret. Innan han stakade vidare gav han mig några tips på vägen. Detta var mycket uppskattat! Tack om du läser det här.
Innan Evertsberg stod mamma, pappa och svärmor Annika beredda med dricka, energikakor och hejarop. Det var härligt att se dem och de gav mig mer krafter. Jag drack ganska mycket hos dem och sedan också på stationen i Evertsberg. Detta medförde ytterligare ett problem som man får som tjej på Vasaloppet. Att kissa! Anna har berättat i tidigare inlägg hur lätt det var för killarna. Taktisk som jag är tänkte jag i Oxberg (tredje sista stationen) att ju längre jag håller mig och närmre mål jag kommer desto större sannolikhet är det att jag inte behöver köa för att kissa. Som ni säkert redan räknat ut var det inte så smart. Med fem kilometer kvar till Hökberg (näst sista stationen) var jag sprängfull och kände hur det skvalpade i öronen. Jag började fråga publiken (de som stod vid hus) om de bodde i närheten och kunde tänka sig att låta mig gå på toa. Alla bodde minst en kilometer bort. Tillslut såg jag en kiosk på andra sidan spåren. Där det finns en kiosk finns det en toa tänkte jag och korsade fyra spår mitt framför andra åkare, missade att stanna och ramlade in i en snövall. Jag slängde av mig skidorna framför en snäll herre som lovade att vakta mina skidor. Framme vid kiosken försökte jag trycka upp dörren. Den var låst! Då såg jag ett kioskhål och frågade killen där inne efter en toa. Han sa att det var den dörren jag tryckt på. Den är låst sa jag. Då sprang han runt och drog upp dörren. Jag hade i min panik att ta mig till en toa enbart tryckt på dörren!
Min ansträngning efter att hitta en toa betalade sig iaf. Toan var jättefin till skillnad från de andra vid stationerna och starten speciellt.
En sak som jag vill tillägga. Jag ramlade inte en enda gång (den vid toan räknas inte) under alla nio milen!
Hela loppet var en folkfest och alla som hejade var glada och de flesta åkare med. Det här är verkligen ett lopp som jag kommer att åka igen.
På lördagen var vi vid starten och hämtade ut våra nummerlappar. Så här ser starten ut utan alla ca 15 500 personer.
Jag vid mitt startled.
Johan vid sitt, obs att han startar bland degamla veteranerna:)
Dagen innan laddar vi med pasta
Vet att Anna publicerat en liknande bild men här har vi henne kl 04:30.
Vi var glada för att vi gick upp så tidigt som 04:00 när vi såg kön som ringlade sig fram till startfållorna kl 05:45. De som var ännu senare hann ju inte ens till starten i tid.
Nu är det dags att börja träna inför Vätternrundan!!! Jag känner hur det spritter i kroppen....not
Milen till Smågarna tog 1,5 timmar. I första långa uppförsbacken insåg jag lyckligt att jag hade bra fäste och kunde ivrigt följa den ringlande kön. Efter krönet byttes mitt lyckliga sinne mot en djupaste deprission när ALLA svischade förbi i nedförsbacken. Inge Glid från Norge hade varit framme under natten och fixat mina skidor! Vid varje staktag jag tog kände jag hur skidorna stoppade, när jag insåg att jag skulle vara så i hela nio mil blev jag helt förtvivlad. Väl framme i Smågarna tänkte jag att jag har inget att förlora och gick fram till en vallakille och frågade om han inte kunde fixa mitt glid. Han kunde bara fixa fästet på skidorna sa han men skulle göra sitt bästa. När han vände på ena skidan och skulle lägga på någon mirakelglidvalla kände han lite på skidan. Därefter tog han fram sickeln (makapären man har när man skrapar bort saker från skidan) och skrapade bort en 1 dm lång fästtejp som satt på glidzonen. Sedan var problemet med dåligt glid löst! :)
Efter det blev det högsta fart till Mångsbodarna. Solen tittade fram och livet lekte. Jag var dock lite orolig för repet och räknade klisterlappar på skidorna runt omkring (många klisterlappar=många vasalopp) för att avgöra om jag låg ok till. Jag slog följe med en kille ett tag som åkt Vasaloppet fem gånger tidigare. Han var lugn som en filbunke och sa att jag inte behövde oroa mig för snöret. Innan han stakade vidare gav han mig några tips på vägen. Detta var mycket uppskattat! Tack om du läser det här.
Innan Evertsberg stod mamma, pappa och svärmor Annika beredda med dricka, energikakor och hejarop. Det var härligt att se dem och de gav mig mer krafter. Jag drack ganska mycket hos dem och sedan också på stationen i Evertsberg. Detta medförde ytterligare ett problem som man får som tjej på Vasaloppet. Att kissa! Anna har berättat i tidigare inlägg hur lätt det var för killarna. Taktisk som jag är tänkte jag i Oxberg (tredje sista stationen) att ju längre jag håller mig och närmre mål jag kommer desto större sannolikhet är det att jag inte behöver köa för att kissa. Som ni säkert redan räknat ut var det inte så smart. Med fem kilometer kvar till Hökberg (näst sista stationen) var jag sprängfull och kände hur det skvalpade i öronen. Jag började fråga publiken (de som stod vid hus) om de bodde i närheten och kunde tänka sig att låta mig gå på toa. Alla bodde minst en kilometer bort. Tillslut såg jag en kiosk på andra sidan spåren. Där det finns en kiosk finns det en toa tänkte jag och korsade fyra spår mitt framför andra åkare, missade att stanna och ramlade in i en snövall. Jag slängde av mig skidorna framför en snäll herre som lovade att vakta mina skidor. Framme vid kiosken försökte jag trycka upp dörren. Den var låst! Då såg jag ett kioskhål och frågade killen där inne efter en toa. Han sa att det var den dörren jag tryckt på. Den är låst sa jag. Då sprang han runt och drog upp dörren. Jag hade i min panik att ta mig till en toa enbart tryckt på dörren!
Min ansträngning efter att hitta en toa betalade sig iaf. Toan var jättefin till skillnad från de andra vid stationerna och starten speciellt.
En sak som jag vill tillägga. Jag ramlade inte en enda gång (den vid toan räknas inte) under alla nio milen!
Hela loppet var en folkfest och alla som hejade var glada och de flesta åkare med. Det här är verkligen ett lopp som jag kommer att åka igen.
På lördagen var vi vid starten och hämtade ut våra nummerlappar. Så här ser starten ut utan alla ca 15 500 personer.
Jag vid mitt startled.
Johan vid sitt, obs att han startar bland degamla veteranerna:)
Dagen innan laddar vi med pasta
Vet att Anna publicerat en liknande bild men här har vi henne kl 04:30.
Vi var glada för att vi gick upp så tidigt som 04:00 när vi såg kön som ringlade sig fram till startfållorna kl 05:45. De som var ännu senare hann ju inte ens till starten i tid.
Nu är det dags att börja träna inför Vätternrundan!!! Jag känner hur det spritter i kroppen....not
Kommentarer
Trackback
