Two down, two to go! (Emma)
Jaja, så är det!
Som Anna redan berättat tog vi oss i mål alla tre, vilket känns riktigt bra. Som beräknat kom jag på en fin bronsplats men då jag inte ser mig som en löpare, har aldrig varit och kommer aldrig bli, är jag nöjd med min insats. Jag upplevde inte att det var trångt eller så. Kunde springa på i mitt egna tempo mest hela tiden. Sprang iaf den 1,5 första milen, sedan blev det mycket powerwalk i uppförsbackarna, känns som att det gick fortare än att "springa" i dom. Sprang faktiskt i nästan 4 timmar, vilket är sjuk egentligen. Men som med mycket annat är det en inställningsfråga, och de 4 timmarna kändes kanske som 2.
Jag har inte så mycket att säga mer om loppet, ganska händelsefattigt för min del. Det mest häpnadsväckande var väl när en gubbe runt 70 stannade ca 2 meter från spåret och drar ned byxorna och sätter sig på huk, vad som hände sedan vet jag inte, och tur är väl det, jag sprang vidare...
Sammanfattningsvis var det inget fel på flåset, det var bara framsida lår och ljumskarna som hindrade mig från att springa på mer än vad jag gjorde. Känslan de sista 500 m på upploppet när folk stod upp och hejade var riktigt rörande, åhhh så skönt att jag klarade det!!
Som Anna redan berättat tog vi oss i mål alla tre, vilket känns riktigt bra. Som beräknat kom jag på en fin bronsplats men då jag inte ser mig som en löpare, har aldrig varit och kommer aldrig bli, är jag nöjd med min insats. Jag upplevde inte att det var trångt eller så. Kunde springa på i mitt egna tempo mest hela tiden. Sprang iaf den 1,5 första milen, sedan blev det mycket powerwalk i uppförsbackarna, känns som att det gick fortare än att "springa" i dom. Sprang faktiskt i nästan 4 timmar, vilket är sjuk egentligen. Men som med mycket annat är det en inställningsfråga, och de 4 timmarna kändes kanske som 2.
Jag har inte så mycket att säga mer om loppet, ganska händelsefattigt för min del. Det mest häpnadsväckande var väl när en gubbe runt 70 stannade ca 2 meter från spåret och drar ned byxorna och sätter sig på huk, vad som hände sedan vet jag inte, och tur är väl det, jag sprang vidare...
Sammanfattningsvis var det inget fel på flåset, det var bara framsida lår och ljumskarna som hindrade mig från att springa på mer än vad jag gjorde. Känslan de sista 500 m på upploppet när folk stod upp och hejade var riktigt rörande, åhhh så skönt att jag klarade det!!
Kommentarer
Trackback
